Kan inte fatta att jag är mamma!:)

Orkar inte riktigt än ta tag i att skriva förlossningsberättelsen här så ni kan läsa. Men jag tänkte skriva lite nu om hur allt gick i alla fall:)

Kom in på förlossningen vi halv tre i torsdags för en kontroll, var lite orolig för jag hade inte kännt theo där inne på hela dagen. Sen ville vi även veta hur långt jag kommit i värkarbetet. Var bara öppen tre cm när dom kollade mig så det lutade att åka hem igen, men när jag reste mig upp för att gå och kissa så började det blöda ganska kraftigt så vi fick stanna.
Sen satte värkarna igång ordentligt och jag fick lägga mig i ett bad. Jag kunde fortfarande hantera värkarna och andas igenom dom, dennis stöttade mig enormt mycket.
Men lite senare (inga direkta klockslag nu kommer sen när jag berättar allt) satte värkarna igång riktigt ordentligt och jag hade svårt att hantera det hela.. Fick lustgas men hjälpte knappt, men ville ändå inte släppa taget om masken:-P
I nån timmar var det riktigt jobbigt tills krystvärkarna kom igång och man fick börja ta i själv! Krystade nog i 40minuter sen var vårt mirakel ute!:)
Jag var väldigt chockad över allt som hänt och kunde knappt titta på den lille försen allt var över och vi fick vara ifred och äta lite fika. Men enligt mig gick det väll ändå ganska bra. Som alla säger så glömmer man smärtan, har redan glömt en del och resten försvinner succesivt hela tiden.
BB-tiden var jobbig för jag sov nog 8 timmar på tre dagar och innan dess hade ajg nog sovit 4 timmar på två dagar här hemma. Men nu känns det som att orken börjar komma lite tillbaka igen nu när man är i hemmamiljön igen:)

Nu ligger alt fokus på att få amningen till att funka bra. Den funkar jätte bra, men det gör så sjukt ont varenda gång jag ska amma och det mår jag riktigt dåligt över. Får väll ta och ringa bb eller bvc och fråga om hjälp.

Idag ska jag försöka röra på mig lite så att mage och allt kommer igång. Kroppen är helt utmattad just nu..

Lägger upp en liten bild på mig och Theo precis efter förlossningen. Som sagt så är jag fortfarande i chock och ser inte riktigt ut som mig själv tycker jag.

Men allt jobbigt som man fått vara med om är det värt! För när jag tittar på min lilla Theo så inser jag hur fruktansvärt lyckligt lottad jag är som har en sån underbar liten krabat i mitt liv♥

Nu vaknar nog den lille..

Hej så länge på er... Och tack för alla gratulationer och alla läsares stöd:) Ni är bäst!